En dålig mamma

Tamagotchi var jobbigare än jag trodde. Rakuraku Dinokun har varit ett väldigt ynkligt litet djur. Varje morgon när jag vaknat har den legat och skakat i någon slags sjukdomstillstånd, för att sedan vara både utsvulten, miserabel och frusen. Jag vet inte om jag gav den för lite uppmärksamhet innan jag gick och la mig, eller om det var så att den vaknade väldigt mycket tidigare än mig varje dag och höll på att förgås av uppmärksamhetsbrist, eftersom jag redan efter ett par timmar tröttnade på pipandet och stängde av ljudet på den.

Idag när jag vaknade var det samma visa. Rakuraku Dinokun låg och grät och dregglade nån slags sjukdomsfradga ur munnen. Tyvärr hade jag själv lite bråttom just idag, behövde passa tåget mot Linköping så det blev dusch, frukost, packning och tamagotchi ner i väskan istället. När jag senare hade missat tunnelbanan och stressväntade på stationen plockade jag upp den igen: Till min sorg överlevde Rakuraku Dinokun inte den halvtimmeslånga väntan som dagens morgonbestyr innebar.

Första försöket på denna punkt misslyckades därmed efter 5 intensiva dagar.