Jeppe på Berget

Det verkar som att min vinnarkarma är hög det här året. När jag var och såg Anna Karenina svarade jag på en enkät om besöket och hade turen att vinna utlottningen av två nya teaterbiljetter. Dessa gällde  Stadsteaterns premiär av Jeppe på Berget den 26:e augusti.

Foto: Sarah Bolmsten

Jeppe är bara en fattig bonde.
En ”workingclass hero” enligt honom själv och John Lennon.
Hunsad av förvaltaren som kräver betalning för arrendet till hans usla torp och hunsad av frun Nille. Hon som nu skickar i väg honom hela vägen till Tomelilla för att köpa två flaskor såpa ”till priset av en”. Under tiden som hon själv är otrogen med slaktaren!

Jeppe super upp pengarna i stället.
Sen slocknar han stupfull. Och vaknar upp någon helt annan stans - i en elegant skräddarsydd kostym.
Är detta paradiset?
Eller ett övergrepp.

Jag förväntade mig inte årets teaterhöjdpunkt, och det var det knappast heller, men det var betydligt mindre buskis än jag hade väntat mig. Det här är historien om hur det är att leva i maktlöshet, parallellt med att makt korrumperar den som fort blir mäktig. Vi får följa bonden Jeppe genom en av hans sedvanliga fyllor, i mötet med en familj skojfriska överklassbrats som snart visar sig ha fullt upp med egna problem.

Här driver man friskt med det klyschigt försupna landsortslivet samtidigt som man måttar en välriktad känga mot den svenska lantadeln. Den politiska satiren träffar mitt i prick, men tyvärr innehåller Jeppe på Berget lite för mycket skämt om alkohol, äktenskaplig slagträmisshandel och gigantiska gulddildos för att riktigt falla mig i smaken. Skådespelarna gör däremot en utmärkt insats och Stadsteatern fortsätter att imponera med scenografi, ljus- och rökeffekter.

Jag kan rekommendera den här pjäsen för dig som hellre ser Pistvakt än Shakespeare.