Som om någon hällt bensin över dem

Första gången Anna och Vronskij ses är på en järnvägsstation.
Inget händer. Inte då. Men nästa gång.
Gnistor, eld, lycka. Som om någon hällt bensin över dem.
Anna lämnar sin make och den lille sonen. Något annat är inte möjligt.
De brinner. Åtminstone Anna.
Men det börjar göra ont.

Foto: Carl Thorborg. Sven Ahlström och Helena af Sandeberg i Anna Karenina.

Så ser det ut när Stadsteatern sätter upp den klassiska kärlekshistorien Anna Karenina. Det är en avskalad och ganska minimalistisk dramatisering, utslätad men ångestladdad. Handlingen fokuserar till fullo på de tre kärlekspar som står i fokus i Tolstoys förlaga, och allt därutöver blir till glättigt spexiga referenser och blinkningar. Inte helt oväntat varvas högtravande repliker med mer lättsamma moderna inslag och en gnutta humor. I det här fallet helt utan att det går till överdrift, så pjäsen är sevärd även för er som inte uppskattar Stadsteaterns moderniseringar.

Skådespelarna agerar sina roller men driver samtidigt handlingen framåt genom att återge både tankar, händelser och miljöer i tredje person. Bitvis mycket effektfullt, bitvis lite distraherande eftersom det fick mig att fundera ännu mer på likheter med boken. Men troligen det bästa sättet att förmedla det osynliga djupet i karaktärer som säger en sak men menar en annan.

Oftast är alla skådespelare på scen samtidigt och vid flera tillfällen pågår det flera parallella händelseförlopp, ett otroligt starkt drag som verkligen lyfter pjäsen. Tyvärr måste jag säga att den förmedlade känslan inte riktigt når ända fram hos mig. Skådespelarna är duktiga men jag drabbas inte av den medlidsamma kärleksdödsångest som jag kanske önskar vore resultatet av den här föreställningen.