Mot oändligheten och vidare

Med drygt fyra månader kvar av mitt nuvarande uppdrag börjar det bli dags att fundera på framtiden. Vi har nått den där tiden på året då det är dags att söka kurser för vårterminen. Är det dags att ta examen? Ett nytt jobb vore bekvämt, men hög risk att fastna i arbetslivet. Min meritlista skulle däremot inte ta skada av lite mer arbetslivserfarenhet. Å andra sidan behöver jag nästan ett år på mig för att fixa examen, så om jag ska planera mitt liv utifrån listan är det trots allt det enda rimliga alternativet för att få båda punkterna att gå ihop.

Skördefest

Idag åt vi den första balkongodlade tomaten här hemma! Liten men mogen och god. 33 gröna små tomater fortsätter växa på plantorna i köksfönstret. Ytterligare en punkt på listan är avklarad.

The Pianist

Jag tycker om film. För att öka min allmänbildning kändes det därför som ett bra mål att se de 100 högst betygsatta filmerna på IMDB. Allt eftersom tiden går har jag dessvärre insett hur mycket jag inte tycker om maffiafilm. Jag tycker inte om westernfilm. Jag tycker inte om Hitchcock-film. Jag tycker väldigt sällan om gamla filmer överhuvudtaget. Tyvärr är det nästan bara sådana filmer kvar att se på listan nu. Idag kastade jag mig däremot över en film som jag länge velat se men aldrig tagit mig för: The Pianist (placering nummer 53).

The Pianist handlar om en judisk pianist i Warzawa som hamnar i trubbel när Tyskland invaderar Polen under andra världskriget. Filmen är fantastiskt effektfull och bland det absolut snyggaste jag sett vad gäller finurliga och berörande händelser och effekter som äger rum i bakgrunden. I framkanten tycktes det mig däremot till en början vara ett helt torrt civilt krigsdrama. En stackars hjälplös man rycks in i ett krig, förlorar sin familj, tappar kontakten med sina vänner, har det lite jobbigt, försöker fly, hittar vännerna igen, blir fångad, lider. Rinse and repeat.

Någonstans framåt slutet vände mitt intryck plötsligt. När jag såg huvudkaraktären gömma sig för horder av anonyma soldater, sliten och förvildad, stapplandes runt i ruinerna av en forna civlisation på jakt efter mat, uppstod ett perspektivskifte. Plötsligt påminde filmen mer om en riktigt välgjord och gripande zombiekatastrofrulle än om ett segt krigsdrama. Det tillförde en helt ny dimension till min upplevelse av filmen. Hur hände det här? Kommer han lyckas fly till en bättre plats? Kommer någon han känner snart uppenbara sig och försöka döda honom? Hur ska han få upp konservburken? 

Ett problem med efter katastrofen-film är att den sällan känns särskilt verklighetsnära, men när utgångspunkten istället är en historisk händelse blir det intressant. Fascinerande! Jag ser storheten, och konstaterar att filmen är väl förtjänt av sin 53:e placering.

Varför du vill ha 101 saker att göra

När jag berättar om min lista är det många som blir inspirerade och vill göra en egen. Andra tycker att det verkar roligt men inte är någonting för dem. Häromdagen blev jag lite ledsen när en bekant uttryckte det i formen "tyvärr har jag nog inga livsmål riktigt, eller så är de alldeles för höga, dyra eller ointressanta".

Jag tror inte på det. Alla har mål i livet, både kortsiktiga och långsiktiga. De kan vara vaga och abstrakta, men de finns där. Det kan däremot ofta vara väldigt svårt att plottra ner dem på en praktisk lista, och en lista som dessutom bara ska spänna över 1001 dagar. Men det gör ingenting, listan måste inte sträva efter att uppnå högsta nivån på livsambitionsstegen. Det finns nämligen något annat som alla har: en lång lista på saker som skulle vara kul att göra, någon gång. Saker som trots det ligger för långt ner i medvetandet för att prioriteras över TV-tittande eller att spela igenom samma datorspel en tredje gång. Det är de här sakerna som en lista över 101 saker att göra på 1001 dagar är absolut bäst på att lyfta fram. Saker som du vet skulle göra ditt liv roligare om du bara fick tummen ur att göra dem.

Det är inte viktigt vad det är. För mig är det att odla tomatplantor, att äta vegetariskt och att lära mig blanda spelkort sådär snyggt och enkelt. De där sakerna som jag så ofta tänkt att jag skulle vilja, men ... (Alternativt ett sätt att sluta skjuta upp några jag borde, men ...)

Din egen lista kommer att motivera dig att uppleva nya saker istället för att leva i slentrian. Alla gillar att ha konkreta och uppnåbara mål, att samla poäng, att få bocka av saker och känna att vi slutfört någonting. En lista gör att det kommer att bli mer värt för dig att välja en aktivitet från listan, istället för något du vanligtvis brukar göra, när du ska prioritera din tid, dina pengar eller ditt engagemang. Du kommer dessutom alltid att ha en vägledning att falla tillbaka på när du känner dig uttråkad eller rastlös. Det kommer att sporra dig att våga göra de där sakerna som du gärna skulle vilja prova men som du egentligen är lite rädd för.

Målet med listan är att du ska få ett rikare liv, så om du upplever att du saknar mål och riktning i livet kan det här vara precis vad du behöver.

Att skriva en lista

101 saker är fler saker än man först tror. Det är faktiskt sjukt många saker. Det är inte en lista man kastar ihop på en kväll, särskilt inte om man vill hitta 101 saker som kommer att vara roliga och relevanta även om två år. Låt det ta tid och tveka inte att surfa runt efter andras listor för inspiration. Men glöm inte bort att det är dina mål som är viktiga. Listan fungerar bara om du skriver upp sådant som du verkligen vill göra, inte sådant som det verkar häftigt att någon annan gör.

Ett bra knep kan vara att först lista några övergripande områden i livet, till exempel hälsa, kunskap, upplevelser eller nöje. Med utgångspunkt i sådana kategorier är det lättare att få en lista som är balanserad och som innehåller lagom mycket av varje del av livet. Tveka inte att blanda stort och smått, dyrt och gratis, långsiktigt och kortsiktigt. Det är viktigt för motivationen att regelbundet kunna avsluta punkter och det kan därför vara skönt att ha sådana mål som kan avslutas på en kväll. Väg upp det med långsiktiga mål, eller mål som innehåller flera steg. Undvik mål som låser in dig och som kan misslyckas redan innan 1001 dagar har gått. Ett typexempel där är "Löpträna minst två gånger i veckan", eller andra uppgifter som är beroende av att du gör någonting väldigt regelbundet.

När du väl fått listan på pränt är det bara att sätta igång. Du måste inte ha en publik lista och berätta om varje litet framsteg. Jag tror inte att särskilt många är intresserade av att följa varje steg jag tar på min lista. För mig är det däremot en sporre att fortsätta, att få berätta om det jag gör och dokumentera det för framtiden. Jag hade nog inte arbetat lika aktivt med min lista om jag hade haft den hemlig, troligen hade jag redan glömt bort den. Det är viktigt att få vara duktig och kryssa av saker. Ett stort egenvärde för mig är dessutom att jag hoppas på att kunna inspirera andra att börja med egna listor. Ju fler runt omkring mig som har liknande projekt, desto mer motiverad blir jag själv att fortsätta med mitt eget. Berätta gärna om du hakar på, så ska jag stötta dig så gott jag kan.

Här är ett bra verktyg för att räkna ut vilket datum det är om 1001 dagar: http://www.timeanddate.com/date/duration.html

Grönsaker

Det kallas tvivel, det där som stör. Men livet tar oväntade vändningar när man minst anar det. Kort efter att jag proklamerat att mina tomatplantor inte kommer att bära särskilt mycket frukt i år uppstod en handfull miniatyrtomater på nästan varje planta. Vi får se om de växer och mognar.

Appropå grönsaker så var det någon som utlyste vegetarisk september på Facebook. Jag deltog i en sådan månad för ett par år sedan så påhittet är inte nytt, men den här gången är det flera personer i min närhet som bestämt sig för att börja äta vegetariskt. Det underlättar lite för mig att göra detsamma så den här månaden kommer jag att passa på att ha den vegetariska månad som finns på min lista.

Jeppe på Berget

Det verkar som att min vinnarkarma är hög det här året. När jag var och såg Anna Karenina svarade jag på en enkät om besöket och hade turen att vinna utlottningen av två nya teaterbiljetter. Dessa gällde  Stadsteaterns premiär av Jeppe på Berget den 26:e augusti.

Foto: Sarah Bolmsten

Jeppe är bara en fattig bonde.
En ”workingclass hero” enligt honom själv och John Lennon.
Hunsad av förvaltaren som kräver betalning för arrendet till hans usla torp och hunsad av frun Nille. Hon som nu skickar i väg honom hela vägen till Tomelilla för att köpa två flaskor såpa ”till priset av en”. Under tiden som hon själv är otrogen med slaktaren!

Jeppe super upp pengarna i stället.
Sen slocknar han stupfull. Och vaknar upp någon helt annan stans - i en elegant skräddarsydd kostym.
Är detta paradiset?
Eller ett övergrepp.

Jag förväntade mig inte årets teaterhöjdpunkt, och det var det knappast heller, men det var betydligt mindre buskis än jag hade väntat mig. Det här är historien om hur det är att leva i maktlöshet, parallellt med att makt korrumperar den som fort blir mäktig. Vi får följa bonden Jeppe genom en av hans sedvanliga fyllor, i mötet med en familj skojfriska överklassbrats som snart visar sig ha fullt upp med egna problem.

Här driver man friskt med det klyschigt försupna landsortslivet samtidigt som man måttar en välriktad känga mot den svenska lantadeln. Den politiska satiren träffar mitt i prick, men tyvärr innehåller Jeppe på Berget lite för mycket skämt om alkohol, äktenskaplig slagträmisshandel och gigantiska gulddildos för att riktigt falla mig i smaken. Skådespelarna gör däremot en utmärkt insats och Stadsteatern fortsätter att imponera med scenografi, ljus- och rökeffekter.

Jag kan rekommendera den här pjäsen för dig som hellre ser Pistvakt än Shakespeare.