Jag tycker om film. För att öka min allmänbildning kändes det därför som ett bra mål att se de 100 högst betygsatta filmerna på IMDB. Allt eftersom tiden går har jag dessvärre insett hur mycket jag inte tycker om maffiafilm. Jag tycker inte om westernfilm. Jag tycker inte om Hitchcock-film. Jag tycker väldigt sällan om gamla filmer överhuvudtaget. Tyvärr är det nästan bara sådana filmer kvar att se på listan nu. Idag kastade jag mig däremot över en film som jag länge velat se men aldrig tagit mig för: The Pianist (placering nummer 53).
The Pianist handlar om en judisk pianist i Warzawa som hamnar i trubbel när Tyskland invaderar Polen under andra världskriget. Filmen är fantastiskt effektfull och bland det absolut snyggaste jag sett vad gäller finurliga och berörande händelser och effekter som äger rum i bakgrunden. I framkanten tycktes det mig däremot till en början vara ett helt torrt civilt krigsdrama. En stackars hjälplös man rycks in i ett krig, förlorar sin familj, tappar kontakten med sina vänner, har det lite jobbigt, försöker fly, hittar vännerna igen, blir fångad, lider. Rinse and repeat.
Någonstans framåt slutet vände mitt intryck plötsligt. När jag såg huvudkaraktären gömma sig för horder av anonyma soldater, sliten och förvildad, stapplandes runt i ruinerna av en forna civlisation på jakt efter mat, uppstod ett perspektivskifte. Plötsligt påminde filmen mer om en riktigt välgjord och gripande zombiekatastrofrulle än om ett segt krigsdrama. Det tillförde en helt ny dimension till min upplevelse av filmen. Hur hände det här? Kommer han lyckas fly till en bättre plats? Kommer någon han känner snart uppenbara sig och försöka döda honom? Hur ska han få upp konservburken?
Ett problem med efter katastrofen-film är att den sällan känns särskilt verklighetsnära, men när utgångspunkten istället är en historisk händelse blir det intressant. Fascinerande! Jag ser storheten, och konstaterar att filmen är väl förtjänt av sin 53:e placering.
No comments:
Post a Comment