Pushing Daisies

Pushing Daisies är en färgglad saga som jag tycker väldigt bra om. Pajbagaren Ned har en magisk superkraft: han kan väcka de döda till liv genom att röra vid dem, men om han någonsin rör vid dem igen kommer de att dö för all framtid. Invecklade relationer, moraliska dilemman och en rejäl skopa humor genomsyrar den här serien och det hela är strålande paketerat i ett berättarformat som påminner mycket om Big Fish.

Serien landade på gott och ont på knappa 22 avsnitt. Slutet kom abrupt och kändes lite improviserat, men jag tror inte att serien hade lyckats hålla humöret uppe i en säsong till. Ett extra avsnitt eller två hade däremot räckt bra för att landa lite mjukare.

Att bygga en kraal

Idag lånade jag ut mina första pengar genom Kiva. Pengarna gick till Pauline Mutibwa, en 30-årig fembarnsmamma från Mpigi i Uganda. Hon driver en växande djurfarm och har arbetat hårt för att göra det till en stadig inkomst för familjen. Nu vill hon låna lite pengar för att kunna köpa in mer djurfoder och för att kunna bygga färdigt sin kraal. Det här med kraal blev jag såklart väldigt nyfiken på!

Kraal (även stavad craal or kraul), från afrikaans och sydafrikansk engelska, är en benämning på en inhägnad inne i eller i anslutning till bebyggelse. Kraalen hägnas antingen med träpålar eller staket, med hopsamlat ris. I vissa fall kan en kraal också uppföras med murad inhägnad eller med en mur i kombination med ris eller staket. Kraalen används för allehanda boskap, främst getter och nötboskap, i södra Afrika.

Det låter ju som en ganska bra grej när man livnär sig på djurhållning tycker jag, så det kändes värt att stödja. Möjligen kan jag tycka att det är lite oetiskt att ge stöd till köttindustrin, men hönsägg är bra mat och jag hittade tyvärr inte så många intressanta samhällsprojekt att stödja. En kvinna som jag först fastnade för, som säljer potatis, ville låna pengar för att spara dem och det kändes inte riktigt lika värt som att bidra till att bygga upp en aktiv verksamhet. Och jag vill ju hellre ge stöd till matproduktion än till taxiförare, skönhetssalonger och spritbutiker, trots att de troligen ger bättre avkastning.

Onze Minutos

Ju längre bak på X2000 man sitter, desto sämre fungerar nätverket. Idag reste jag från Malmö till Stockholm, och tyvärr hade jag plats långt bak i vagn fem. Få saker gör mig lika stressad och irriterad som en långsam internetuppkoppling, så jag gav upp det ganska snabbt.

Istället tog jag mig tid att påbörja Elva minuter av Paulo Coelho, som jag avslutade senare samma kväll. Den här lättviktiga boken är sagan om brasilianska Maria som reser till Schweiz och prostituerar sig. Trots vissa moraliska kval bestämmer hon sig för att det är okej - hon är fri att säga nej, och hon kan sluta när hon vill. 300 franc för en fruktcocktail, en dans och 45 minuter arbete, varav bara elva minuter är sex, är en långt mycket bättre lön än hon hade i tygbutiken hemma i den fattiga byn i Brasiliens inland.

Coelho inleder boken med ett tillägnansord där han ursäktar sin nyfunna vilja att skriva om saker som inte får läsaren att drömma sig bort utan som beskriver en chockerande och stötande verklighet. Han ser det som sin skyldighet att berätta om den trots att det kanske inte gör läsaren glad. Jag blev därför tämligen förvånad när boken visar sig vara berättelsen om Den Lyckliga Horan. Handlingen utgörs av en stegrande kavalkad av sexscener där Maria utforskar okända sidor av sin sexualitet och skänker fysisk och mental njutning åt skamsna, rädda och ensamma män. Och så skriver hon en pretto dagbok.

Maria är superkvinnan som tar sig an nya män varje kväll utan uppehåll, som är supersnygg och exotisk, som lär sig prata franska på bara ett par veckor och som läser biblioteksböcker om psykologi, företagsekonomi och äktenskapsterapi för att kunna fylla sina kunders behov av tillfällig vänskap. I början av boken är hon en ensam och vilsen invandrare i ett kallt och okänt land, på slutet är hon rik, älskad och ser sin Hollywooddröm gå i uppfyllelse.

Jag har inte läst några av Coelhos andra böcker, men alla lovord jag sett kring Alkemisten har gett mig intrycket att han skriver relativt finkulturell litteratur. Jisses! Den här boken kändes ungefär som om Jean Auel skulle ha skrivit manuset till Pretty Woman.

Det här med Afrika ...

För inte alls länge sedan satt jag och försökte komma på en Afrikansk författare. Det kändes lite tråkigt att inse hur snäv kulturell världsbild jag har, för inte kan väl Afrika vara en blind fläck i världens skrivkonst? Den enda jag överhuvudtaget kunde namnet på är den egyptiska nobelpristagaren Naguib Mahfouz. Tyvärr beror den kunskapen inte på min eminenta kännedom om egyptisk litteratur, utan på ett textboksexempel i arabiska. Hursomhelst fick jag passande nog veta förra veckan att årets bokmässa har Afrika som tema i år, och därav har Adlibris satt ihop en specialsida med afrikanska romaner.

Vid beställningen av en bunt kurslitteratur slank det därför med två andra böcker till listan också. Allt går sönder, av nigerianska Chinua Achebe och Ingenstans i min fars hus av Assia Djebar från Algeriet. Men i väntan på bokleverans blir det nu en boktripp till sydamerika för lite Paulo Coelho ...

Umibe no Kafuka

Idag läste jag klart de sista sidorna av Kafka på stranden, en roman av den japanska författaren Haruki Murakami som jag även läst ett par andra böcker av. Det här var den första skönlitterära boken jag avslutade efter att ha påbörjat den här listan och den faller väl inom ramarna för punkt 35: Läsa 5 författare från afrika/asien/sydamerika.

Den här boken behandlar två parallella spår: 15-årige Kafka Tamuras jakt på sin försvunna mor och sin syster, i ett klassiskt "bli vuxen"-äventyr. Det andra spåret följer den förståndshandikappade mannen Nakata som talar med katter och blint men orubbligt följer sin intuition för att få bukt med de märkliga saker som sker i hans närhet.

Inledningsvis är boken tämligen jordnära men gradvis framträder fler och fler abstrakta och oförklarliga händelser. Jag är personligen inget stort fan av oförklarlig nästan-fantasy där saker mest bara är konstiga, så den här boken lämnar mig med en lite snopen känsla. Avslutningen är plötslig och flera trådar känns inte helt uppklarade. Men att jag överhuvudtaget har läst klart boken är ett tecken på ett i övrigt mycket gott betyg, då mitt tålamod med böcker inte är särskilt stort för tillfället.