Små steg på vägen

Jag hade tänkt skicka massor av julkort i år eftersom det inte finns så många konventionella tillfällen att göra det under året som kommer. Den lilla spelbutiken som handhar försäljningen av vykort och frimärken i Huvudsta hade dessvärre bara groteskt fula kort som jag inte ens ville skicka till min farmor. Av någon anledning kom jag mig inte för att åka någon annanstans i jakt på snyggare kort. Därför blev det bara ett enda kort skickat i år, och det var ett väldigt fint och bra som jag skapade i postens onlinetjänst för att skicka julkort med egna motiv.

Ett annat litet steg på vägen är att jag börjat träna 100 pushups. Knästående armhävningar till en början, med tanken att så småningom kunna övergå till det vanliga programmet utan att det känns helt meningslöst. Det finns inte en chans i världen att jag kommer kunna göra 100 armhävningar på sex veckor, men jag hoppas på att komma dit innan jag fyller 25 åtminstone. Parallellt med armhävningar kommer jag även följa 200 squats, vilket känns lite roligare eftersom mina benmuskler är i betydligt bättre skick än min överkropp. Jag överväger att även hoppa på 200 situps för att få till ett ganska heltäckande styrkeprogram att göra hemifrån. Alla tre programmen har superbra iphone-appar som håller reda på hur många reps man ska göra varje dag, loggar hur många man har gjort, tar tid i pauserna mellan seten och kan lägga in påminnelse om när nästa träningspass är.

Ett lite större steg på vägen är att vi kommer att flytta i mars. Det känns superbra för det är ett steg som öppnar för flera av punkterna på listan: inflyttningsfest, köpa ny säng, skaffa cykel (småstad!) och kanske även passa på att inreda med några nya tavlor.

I krigets fotspår

Armémuseum har haft fri entré under december, och igår var det så dags för ett besök. Med sällskap av Fredrik och Rebecka blev det en semestereftermiddag i militärhistorians tecken. Jag måste erkänna att jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt med krigsföring och vapenmodeller så det är inte särskilt sannolikt att jag hade betalat de ordinarie 80 kronorna för att gå in här.

Krigsföring och vapenmodeller fanns det minst sagt gott om. Men det fanns även mycket annat och museet var betydligt större än jag hade väntat mig. Utställningarna är fördelade på tre våningsplan och vi spenderade lite drygt en timme per våning, utan att lusläsa de mycket riktliga informationstexterna.

På den översta våningen möts man först och främst av en skulptur med tillhörande skriande ljudspår av ett chimpansslagsmål. Utställningen handlar sedan om krigets historia, från forntiden fram till 1900-talet. Det allra största fokuset ligger inte helt oväntat på 1500-1700-talets Sverige. Något som gjorde mig positivt överraskad är att den här utställningen inte bara är en radda av årtal, segrare, vapen och härstorlekar utan museet lägger förvånansvärt stort utrymme på att informera om det civila livet runt armén. De logistiska problemen, familjelivet, svälten... Det där som jag faktiskt tycker är otroligt intressant och som jag önskar att det hade handlat ännu mycket mera om.

Det mellersta våningsplanet handlar om de där åren som skolan ältat till leda: 1900-talet, självklart med mycket fokus på världskrigen. Utställningen skulle till övervägande del kunna vara en gymnasielärobok, men det fanns ett helt hyllningsrum till den svenska krigshjälten Rauol Wallenberg som jag aldrig ens hade hört talas om innan. Det roligaste på det här planet var en bänk med fem fastkedjade gevär som man kunde lyfta och klämma och känna på, för att se hur vapnen utvecklats sedan 1600-talet. I anslutning till detta fanns även skottprov där alla fem modeller avlossats mot trä, tvål och plåt för att visa vilka spännande skillnader det blivit. Roligt! Utställningen visar även upp mycket av kasernlivet i bästa 91:an-stil, vilket blir nästintill humoristiskt i kontrasten mot alla världskrigsanslag. Och fascinerande eftersom det är något som i rask takt går från samtidshistoria till avlägsen historia just nu.

Bottenplanet var det tråkigaste. Här fanns bland annat en uniformsutställning med kläder från alla möjliga tidsepoker. Uniformer är förvisso himla snyggt och det var roligt att skratta åt alla otympliga hjälmar och konstiga skor som förekommit genom århundradena. Därtill fanns en fullkomligt intetsägande utställning om fredssoldater med lite skulpterade scener, tavlor och prylar som visar upp livet som FN-soldat. Sist men inte minst fanns här den tillfälliga utställning som museet skyltat mycket med på tunnelbanan: Mellan liv och död, om prylar som hittats hos döda soldater. Det var rad efter rad med tematiskt indelade glasmontrar innehållandes matförpackningar, spel, sprit, tändare, flaggor, smycken och gud vet vad.

Mitt slutbetyg är att det här är ett superbra museum med varierande montrar och rikligt med information. Nästan lite för mycket: det vore trevligt med kortversioner då nästan alla infotavlor är uppsatslånga. Jag fick ut mycket mer av det här besöket än jag hade väntat mig, vilket gör att jag tänker att de flesta andra nog också skulle få det. Bra ställe!

Rensar hyllorna

Nu är det bara lite mer än två månader kvar tills det är dags för flytt. Jag har lite smått börjat rensa i hyllor och garderober, inte minst för att det verkar som att vi väldigt snart kommer att få en tillfällig inneboende så att jag behöver släppa hela mitt rum i förtid. Ett snabbt överslag gjorde att jag kom fram till att jag kan flyttpacka det mesta jag äger: sommarkläder, favoritböcker och mängder av lakan, handdukar och andra extrasaker. Slutsats nummer två är att allt som jag inte har använt på ett år inte ska packas ner alls.

Igår kväll la jag därför ut hälften av all min kurslitteratur till försäljning. Jag är väldigt bokkär, så i princip allt är i nyskick utan varken textmarkeringar eller vikmärken. Svåra att skiljas från, och jag är inte i särskilt stort behov av pengarna det kan ge. Men ärligt talat, kommer jag någonsin igen att öppna böcker som handlar om samordningen av bygget av öresundsbron, europeiseringen av den svenska förvaltningen eller organiseringen av de moderna kommunerna? Nä, skulle inte tro det. Off they go! 

Nu har jag även valt ut två nya romaner för Bookcrossing. Den här gången var det lite svårare. Det ena är en bok som jag verkligen tycker om, och det andra är en fin inbunden bok som jag fått i present. Men sannolikheten är större att någon annan kan glädjas åt dem än att jag kommer att öppna dem igen.

Tusen strålande solar, av Khaled Hosseini. Berättelsen följer två olika kvinnor genom livet och är en gripande skildring av livets plötsliga förändringar. Samtidigt  ger den viss insikt i de senaste 50 årens historia i Afghanisan och kan nog vara en bra förståelsegrund för den som hellre läser romantik än historia/politik.

Montecore: en unik tiger, av Jonas Hassen Khemiri. Av författaren till Ett öga rött, en enligt mig halvtaskig bok som vi vid flera tillfällen behövde läsa i skolan, kommer här en betydligt bättre berättelse. Här visar Khemiri upp sina språkliga talanger på ett sätt som känns mer sofistikerat och underhållande. Dessvärre fortfarande inte en handling som lyckades engagera mig.

Julskinkan

För länge sedan lagade jag en del mat med seitan, hemlagad av vanligt vetemjöl och använd i form av bitar eller strimlor. Redan då sneglade jag på ett recept på seitan-skinka som såg himla spännande ut, men det var mitt i sommaren och jag var nog lite för konventionell för att prova på det då. Sedan blev det inte av på väldigt länge. Förrän nu i år, när jag bestämde mig för att prova seitan och tofu-skinka efter ett recept på vegan.nu.

Först och främst körde jag ett antal blöta ingredienser i en matberedare, nämligen de här:

300 g fast tofu
2 dl vatten
1 msk olja
1 tsk liquid smoke
1/2 dl spad från en burk med rödbetor
1 msk salt

Det blev en härligt rosafärgad grynig smet som luktade rök och kändes köttmässigt väldigt lovande. Jag hällde ner den i en degbunke och knådade sedan in de fasta ingredienserna:

2,3 dl glutenmjöl
1 dl kikärtsmjöl
1 tärning grönsaksbuljong
1 msk socker

Glutenmjöl och kikärtsmjöl hittade jag bland de vanliga mjölprodukterna i mataffären (Daglivs vid Fridhemsplan, ingenting som finns på Foodmarket i Huvudsta tyvärr). Rent glutenmjöl gör att man inte behöver börja kalaset med att spendera enormt mycket tid med att tvätta vetemjölet rent från stärkelse, vilket jag gjorde förra gången jag bakade seitan.

När jag kommit så här långt och knådat ett tag blev det hela en klibbig men fast deg som skulle kunna bli vilket bröd som helst. Jag lät den vila ett tag innan det var dags att koka det hela. För att degen skulle behålla någon slags skinkform och spänst även i en stor kastrull lindade jag in den i silduk (sån där saftsil man pressar bär igenom) och nålade fast. Därefter kokade jag den i grönsaksfond och mer liquid smoke och lät sjuda i närmare två timmar.

När den var färdigkokt var konsistensen svampig och inte alls vad jag förväntade mig. Invärtes mer grynig än köttigt trådig, inte alls som väntat. Smakmässigt ganska bra tycker jag, liquid smoke var helt rätt för att få lite köttkänsla, men konsistensen påminnde alldeles för mycket om en vattnig couscouslimpa. Jag hade en vag förhoppning om att det skulle bli bättre i ugnen om den fick torka ut lite under griljeringen. Jag gjorde på det här alltså en klassisk icke-vegansk julskinkegriljering med senap, ägg och ströbröd eftersom jag inte har några riktiga veganer i familjen.

Den blev lite torrare och lite bättre, men couscouskänslan fanns tyvärr kvar. Det är väldigt tråkigt, för jag minns att när jag gjorde seitan förra gången var konsistensen väldigt mycket mer lik riktigt kött, så jag hade väntat mig att den här skulle bli superbra. Jag vet inte om jag gjorde någonting fel eller om det var tofun som fluffade till det till en mer grynig skapelse. Jag är alltså inte helt nöjd, men jag tror att det blir ett nytt försök utan tofu någon gång inom en snar framtid.

Ett obesvarat liv

Igår besökte vi återigen Stadsteatern för att se Rikard Wolff göra monolog som operasångerskan Maria Callas. Det här besöket var en lycklig slump. Jag satt och ögnade igenom aktuella pjäser i jakt på rolig julklapp och konstaterade att jag själv skulle vilja se Maria Callas. Dessvärre verkade det vara utsålt sånär som på en enda plats per spelning fram tills vi flyttar från Stockholm. Men så plötsligt hittar jag en föreställning, bara ett par dagar senare, som har 6 lediga platser på tredje raden! Ett fantastiskt kap så jag köpte allihopa.

Jag tycker att monologer för det mesta brukar vara fruktansvärt tråkiga så jag hade aldrig gått och sett den här föreställningen med någon annan skådespelare. Rikard Wolff är däremot en favorit inom både teater och musik så jag är väldigt glad över det här besöket.

Från en glänsande vit våning i Paris får vi höra Maria berätta om sitt liv, sin uppväxt, sin berömmelse och sina äktenskap. Det är en historia fylld av nostalgisk humor, men framförallt av sorg och ensamhet. Det är gripande hur hela berättelsen med alla dess karaktärer ramas in av att Maria är ensam kvar.  Kärleken är borta. Och kvar är hon med sin enorma garderob, sina smycken, sina skinande möbler och sitt tysta tjänstefolk.

Jag är alltid lika imponerad av Stadsteaterns scenarbete. Här får vi se en mycket stilistisk scenografi som bara minimalt förändras under pjäsens gång, men som livas upp av väldigt bra arbete med ljus, ljud och fläktar. Tyvärr är jag på det stora hela inte jätteimponerad av kalaset. Det är lite för stillsamt, långsamt och oengagerat för min smak. Jag har egentligen ingenting att anmärka på vad gäller skådespel eller manus, det här med monologer är nog bara inte min grej riktigt.

Jag kan varmt rekommendera föreställningen till alla er som gillar den här typen av teater. För er som inte gör det har Stadsteatern så otroligt mycket annat bra att erbjuda just nu.

Rikard Wolff i Maria Callas - obesvarat liv. Foto: Mats Bäcker.

Foto: Ewa-Marie Rundquist.

Vi reste till värmen

Reklamaffischerna utlovade 27 grader värme och tropisk regnskog. Jag kunde inte låta bli att spana in hemsidan, och det visade sig vara billigare än Ryanair och närmare än Thailand. Vilket kap!

I lördags begav vi oss då alltså till Fjärilshuset i Stockholm, ett ställe jag inte varit på sedan en utflykt någon gång i tidiga lågstadiet. Jag kan verkligen rekommendera det för alla som gillar djur och vill komma in i värmen en stund! Där finns det ett par enorma dammar med coola fiskar, lite fåglar (bland annat talande papegojor), några ödlor, några balla akvariefiskar och massor med fjärilar. Hela stället är byggt som en inomhusskog så det är supermysigt att gå runt och titta på djuren och växterna.

Mumsar på blomsterarrangemang

Stor som en hund

Ebba matar fiskarna

Ett beslut

Med hänsyn till hur många andra punkter jag har kvar på min lista har jag bestämt mig för att genomförandena jag tog upp i förra inlägget visst räknas. Tiden går, trots allt. Jag tror förvisso att jag säkert kommer att få tillfälle att baka fler tårtor och pepparkakshus under de två år och fyra månader som är kvar, men jag vill inte ha den pressen på mig.

Jag vill därför passa på att tacka Sanna och Sara för deras eminenta pepparkakshusbyggarkonst en sen kväll i Osby. Här är en bild på det hus som Sanna var ansvarig för. Tyvärr har jag inte hittat något foto på mitt hus, som var av samma modell, men dekorerat med enbart rosa glasyr och gelehjärtan.

Ambitionsnivå?

Jag har lite moraliska tvivel angående två punkter på min lista: Bygga ett pepparkakshus och Baka en födelsedagstårta till någon. Jag byggde ett pepparkakshus i helgen. Det bestod av färdiggräddade husdelar och kristyr på tub. Det känns inte riktigt rätt. Räknas det? Samma fråga gäller tårtan. Den var visserligen ganska vacker, men med köpta tårtbottnar, frysta bär och en hel flaska karamellfärg kändes det inte riktigt som det engagemang jag strävar efter. Det blir nog inga kryss den här gången.

Spelhelg

I helgen var jag på distriktskonferens med Sverok. Efter att ha slagit in 35 likadana julklappar kände jag mig lite trött på presenter, men det blev en trevlig helg med lekar, glögg och årets andra julbord. Eftersom det var ett Sverokarrangemang blev det självklart även tid för spel. Bland annat fick jag återigen möjlighet att spela Thunderstone, varvid jag nu känner att jag provat det tillräckligt för att kunna stryka det som ett spel på listan. Ett mycket bra sådant som jag varmt kan rekommendera!

Ett annat spel som är väldigt poppis i Sverok sedan Spelveckan sponsrades med ett hundratal spel är Bezzerwizzer. Jag måste säga att jag hade lite fördomar om ett familjespel som produceras av Mattel, är ytterligare ett frågesportsspel och som lyckats klämma in så mycket som fyra stycken Z i namnet. Det blev därför en mycket positiv överraskning att upptäcka att det här är ett riktigt bra spel! Nivån på frågorna är varierande, det finns många kategorier (där man slumpar fram fyra olika per spelrunda) och spelet har mycket mer action mellan rundorna än klassikern TP. Det är inte ett drygspel där alla bara sitter och väntar på att nån äntligen ska svara rätt på sista frågan så att man kan gå och göra något roligare istället. Spelet är omväxlande, taktikkrävande och rätt svar-frekvensen verkar grovt uppskattat vara ungefär 60% om man spelar i lag om två personer. Spelet fungerar dessutom bra att spela i bil eller på annan plats med liten yta, eftersom de lösa brickorna spelar större roll än själva spelplanen (som utan problem kan ersättas med en poänglista).

Någon har hittat en bok

"Hittade boken när jag jobbade med att städa på en dubbeldäckare (x40). Ska läsa den när ja får tid och sedan lämna den på ett annat tåg, vidare någon annan stans."

För första gången har någon hittat och registrerat en av mina bookcrossade böcker! I det här fallet Elva minuter, som jag lämnade på ett tåg i förra veckan.

En revy om människan i tid och rum

I tisdags råkade jag ut för lite missöden i trafiken. En tågresa drog ut på tiden, mer och mer och mer, och blev en tur med Swebus. På plats i Stockholm klockan fem timmar senare än planerat var det på marginalen att jag hann fram i tid till insläppet för Aniara, som jag sett fram emot sedan i våras.

Som jag skrivit om tidigare är det här alltså en helt ny teateruppsättning baserad på Martinssons rymdepos med samma namn. Aniara finns att läsa i fulltext online, men i grova drag handlar berättelsen om rymdskeppet Aniara som slungas ut ur sin bana på väg till Mars. Skriven helt på vers behandlar boken den djupa förtröstan och hopplöshet som drabbar människorna ombord när de så sakteliga inser att resan blivit en ändlös resa bort från den kända världen och ut i tomheten.

Så gick det till när solsystemet stängde

sitt grindvalv av den renaste kristall

och skiljde rymdfartyget Aniaras folk

från solens alla sammanhang och löften.

Och överlämnade åt skräckstel rymd

förspred vi anropsordet Aniara

i glasklar ändlöshet men nådde intet.

Teateruppsättningen är nästintill ordagrant byggd på originalverket. Många av de 103 sångerna har givetvis prioriterats bort, medan andra fått större vikt, men orden är bekanta och lika fantastiskt högtravande. Härligt, för den som gillar sådant. Om man inte gillar tre timmar poetiskt dravel kan jag inte rekommendera den här pjäsen. Men för den som gillar Aniara, poesi, dödsdöma dystopiska rymdresor eller Helen Sjöholm vill jag varmt rekommendera ett besök.

Helen Sjöholm, mest känd som Kristina från Duvemåla, har varit den här föreställningens stora dragplåster. I Aniara spelar hon den blinda poetissan från Rind och det gör hon mycket väl. Jag väntade med spänning på hur de skulle hypea den här rollen för att leva upp till affischerna, men tro min förvåning när hon inte hade en enda replik de första 1,5 timmarna av föreställningen. Hon var med i nästan alla scener utan att säga ett ord, en statist. Men sedan fick hon göra ett sånt där helt episkt rysande sångnummer som hon är menad att göra, till skillnad från den i övrigt ganska glättiga och lättsamma musik som förekom i pjäsen.



Jag måste även nämna det helt strålande valet av kulisser. Vid första insläppet får publiken gå in scenvägen och klättra ner till parketten. På scenen finns stängsel, ställningar och stora videoskärmar där säkerhetsinformationen för Aniara läses upp som ett loopande mantra av en glättigt gestikulerande flygvärdinna. När dörrarna stängs korsar piloterna scenen med uniformer och kabinväskor, och snart därpå lyfter Aniara. Kulisserna vänds och på scenen finns nu en oerhört detaljerad kopia av det rum publiken befinner sig i. Aniaras innandöme är parkett och balkonger, publikingångar och kristallkronor, högtalare, blå väggar och tjocka draperier. Vackert och välgjort, involverande och en större tyngd åt ett skepp som förändras och faller sönder ju mer rymdåren går.

Epic fail på chokladen

Eftersom julen närmar sig tänkte jag att det skulle vara ett bra läge att uppfylla en av mina punkter: att följa en chokladkalender. Jag köpte en i affären häromdagen, särskilt för detta ändamål, med goda förhoppningar om att detta skulle bli en enkel punkt att bocka av.

Lättare sagt än gjort tyvärr, det blev epic fail på det här försöket.

Vad gick fel då? Lyckades jag sätta i mig hela kalendern på en och samma gång? Nej. Jag glömde bort att öppna den första luckan innan klockan passerade midnatt och kalendern slog om till 2:a december. Bättre lycka nästa år ...