I krigets fotspår

Armémuseum har haft fri entré under december, och igår var det så dags för ett besök. Med sällskap av Fredrik och Rebecka blev det en semestereftermiddag i militärhistorians tecken. Jag måste erkänna att jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt med krigsföring och vapenmodeller så det är inte särskilt sannolikt att jag hade betalat de ordinarie 80 kronorna för att gå in här.

Krigsföring och vapenmodeller fanns det minst sagt gott om. Men det fanns även mycket annat och museet var betydligt större än jag hade väntat mig. Utställningarna är fördelade på tre våningsplan och vi spenderade lite drygt en timme per våning, utan att lusläsa de mycket riktliga informationstexterna.

På den översta våningen möts man först och främst av en skulptur med tillhörande skriande ljudspår av ett chimpansslagsmål. Utställningen handlar sedan om krigets historia, från forntiden fram till 1900-talet. Det allra största fokuset ligger inte helt oväntat på 1500-1700-talets Sverige. Något som gjorde mig positivt överraskad är att den här utställningen inte bara är en radda av årtal, segrare, vapen och härstorlekar utan museet lägger förvånansvärt stort utrymme på att informera om det civila livet runt armén. De logistiska problemen, familjelivet, svälten... Det där som jag faktiskt tycker är otroligt intressant och som jag önskar att det hade handlat ännu mycket mera om.

Det mellersta våningsplanet handlar om de där åren som skolan ältat till leda: 1900-talet, självklart med mycket fokus på världskrigen. Utställningen skulle till övervägande del kunna vara en gymnasielärobok, men det fanns ett helt hyllningsrum till den svenska krigshjälten Rauol Wallenberg som jag aldrig ens hade hört talas om innan. Det roligaste på det här planet var en bänk med fem fastkedjade gevär som man kunde lyfta och klämma och känna på, för att se hur vapnen utvecklats sedan 1600-talet. I anslutning till detta fanns även skottprov där alla fem modeller avlossats mot trä, tvål och plåt för att visa vilka spännande skillnader det blivit. Roligt! Utställningen visar även upp mycket av kasernlivet i bästa 91:an-stil, vilket blir nästintill humoristiskt i kontrasten mot alla världskrigsanslag. Och fascinerande eftersom det är något som i rask takt går från samtidshistoria till avlägsen historia just nu.

Bottenplanet var det tråkigaste. Här fanns bland annat en uniformsutställning med kläder från alla möjliga tidsepoker. Uniformer är förvisso himla snyggt och det var roligt att skratta åt alla otympliga hjälmar och konstiga skor som förekommit genom århundradena. Därtill fanns en fullkomligt intetsägande utställning om fredssoldater med lite skulpterade scener, tavlor och prylar som visar upp livet som FN-soldat. Sist men inte minst fanns här den tillfälliga utställning som museet skyltat mycket med på tunnelbanan: Mellan liv och död, om prylar som hittats hos döda soldater. Det var rad efter rad med tematiskt indelade glasmontrar innehållandes matförpackningar, spel, sprit, tändare, flaggor, smycken och gud vet vad.

Mitt slutbetyg är att det här är ett superbra museum med varierande montrar och rikligt med information. Nästan lite för mycket: det vore trevligt med kortversioner då nästan alla infotavlor är uppsatslånga. Jag fick ut mycket mer av det här besöket än jag hade väntat mig, vilket gör att jag tänker att de flesta andra nog också skulle få det. Bra ställe!