Det här är min lista över 101 saker att göra på 1001 dagar. Listan påbörjades den 2:a augusti 2010 och avslutas på min 25-årsdag den 29:e april 2013. Här bloggar jag om hur jag uppfyller mina mål.

25 April 2011

Kristus är uppstånden!

Om man inte är någon frekvent kyrkobesökare finns det egentligen två helger som är lite mer spännande än alla andra: julen och påsken. Julen omges av mysigt gulligull och glitter, även i kyrkan, med tindrande barnkörer och glada psalmer. Påsken känns lite tyngre, sådär ritualiskt och ödesmättat, trots att det slutar lika lyckligt varje år. Å andra sidan är båda tämligen traditionsbundna, så om man är ute efter att höra en intressant och nytänkande predikan bör man väl snarare välja den tråkigaste söndagen på året.

Men sagt och gjort begav jag mig till Linköpings Domkyrka för att delta i påsknattsmässan i lördags. Troligen bland det mest spännande man kan göra i Linköping en lördagnatt, och betydligt mycket mer givande än att sitta hemma och glo på TV. Det var första gången jag gick in i domkyrkan och när jag kom dit var det nedsläkt så när som på ett par nedtonade ljuskronor. Det var mycket folk och alla satt tysta i mörkret. Med undantag då för två damer på bänken bakom mig, som högljutt bubblade som om de fortfarande var kvar på den krog de verkade ha kommit ifrån. Efter lite onda ögon gick de ut igen redan innan mässan började.

Domkyrkan är betydligt pampigare än den nybyggda lilla Ängskyrkan i Tumba, och jag har aldrig tidigare hört en biskop predika. Ändå kändes det precis som vanligt. Prästen som varit med vid både dop och begravning i min familj, som konfirmerat mig och som är den röst jag mest förknippar med kyrkan, Martin Modéus, visade sig ha gått samma geografiska bana som jag själv och blivit biskop i Linköping. En fullkomlig överraskning för mig som är totalt oinsatt i kyrkans politik. Väldigt glädjande, han är en fantastiskt trevlig och inspirerande person.

Mässan var formell och stämningsfull med levande ljus, rökelse och formella processioner. Lite ovant och det får mig att uppfatta min egen kyrka som betydligt mer ung och folklig. Men väldigt trevligt, jag kommer nog tillbaka.

18 April 2011

Snart ätbart

Efter några dagar strålande solsken har det gått så här bra för tomaterna:
Det är förvisso några spännande veckor av tillväxt kvar, men på god väg måste jag säga. För kuriosans skull kommer här även en bild på den lilla balkong-gräsmattan. Lustigt nog växer den bara i mitten. Jordlagret är lite tjockare där, men jag hoppas fortfarande på att det även tar sig i kanterna.

12 April 2011

Kill the beast! Cut his throat! Spill his blood!

Igår lyssnade jag färdigt på ljudboksversionen av Lord of the Flies, av nobelpristagaren William Golding. Jag förstår varför den här boken har blivit en klassiker. Utöver att det är en skrämmande saga har den i all sin enkelhet en fantastisk symbolik.

Det här är berättelsen om en grupp brittiska skolpojkar (uppskattningsvis i ålder 5-13) som hamnar på en öde ö i Stilla havet efter en flygkrasch. Boken handlar om det sociala spelet på ön när dessa barn försöker organisera sig och överleva  i hopp om att någon dag bli räddade. Somliga känner varandra sedan tidigare, andra gör det inte, vissa är småbarn som inte kan ta hand om sig själva medan andra är lite äldre, några står för intellekt och logik medan andra sätter sin tro till fysisk styrka. På det stora hela är det en mycket intressant skildring av makt och inflytande. Det är också berättelsen om ett samhälles uppgång och fall.

Jag kan varmt rekommendera den här boken, som inte är något mastodontverk att ta sig igenom.

10 April 2011

Gröna fingrar och jordigt köksgolv

Snart är det vår! Idag har jag planterat om alla våra krukväxter. Jag har även passat på att så tomatplantor, gräslök, gräsmatta och den påse med ekologiska basilikafrön som jag fick från Miljöpartiet i höstas. Tyvärr tog jorden slut innan jag kom på att jag glömt bort att plantera mina kumquat- och chilikärnor, så det får bli en annan dag.

Blivande tomater
Krukväxter
Dekorativ gräsmatta

09 April 2011

Repello

Jag tycker om spel där man måste tänka flera steg framåt och Roborally och Zig-Zag tillhör några av mina absoluta favoriter. Men när det kommer till punkten att man inte bara behöver fundera över ett steg i taget på sin egen väg, utan behöver överblicka ett dussintal olika rörelsealternativ som alla får ytterligare konsekvenser, står det helt still i huvudet på mig. Ricochet Robots eller Go är inte min typ av spel, och det är inte heller Repello.

I det här spelet är målet att flytta sin pjäs på ett sätt som gör att man kan starta så bra kedjereaktioner som möjligt på spelbrädet. Alla pjäser knuffar varandra ett steg vidare och genom att putta de andra brickorna av brädet vinner spelarna poäng. Det här är ett mycket bra brädspel och en välförtjänt vinnare av Guldtärningen 2010. Efter ett par försök vid olika tillfällen kan jag däremot konstatera att det inte är ett spel för mig.

08 April 2011

Rymdimperiet slår tillbaka!

Igår såg vi femte filmen i sagan, en Star Wars-rulle som ligger stabilt på plats 11 på IMDBs topplista. Med de fyra tidigare filmerna i färskt minne måste jag säga att den här är min givna favorit än så länge. Till skillnad från övriga har den både en intressant handling med lagom mycket spänning, romantik, action och humor utan att dras med en massa meningslöst fluff runt omkring. Det känns balanserat, inte för nördigt och filmen håller ett bra tempo.

Specialeffekterna har tyvärr åldrats ganska tråkigt. Det förvånar mig att de på vissa ställen verkar ha fräschats upp med nyare versioner, medan man samtidigt lämnat kvar andra gamla saker som vore enkelt åtgärdade och som faktiskt ser riktigt risiga ut. Det är dock ingenting som stör upplevelsen, och jag får intrycket av att de som gjorde den här filmen var både mer engagerade och hade mer pengar än vid skapandet av episod 4. Jag uppskattar extra mycket scenerna i molnstaden, som känns väldigt moderna och fräscha i jämförelse med övriga miljöer. Troligen för att man här har släppt plåtbunkerkänslorna och gått på den ljusa och fräscha science fiction-looken.

Filmen skulle inte kvala in på elfte plats på min personliga topplista, men det är absolut en bra film!

Ingenstans i min fars hus

Assia Djebar är en algerisk författare och filmskapare, känd för sitt feministiska och postkoloniala perspektiv. Hon betraktas enligt Wikipedia som en av Nordafrikas mest kända och inflytelserika författare och är därtill medlem av franska akademin. Sakta men säkert har jag släpat mig igenom hennes självbiografiska roman: Ingenstans i min fars hus.

I den här boken beskriver hon några olika händelser ur sin uppväxt i Algeriet. Det är en förvånansvärt alldaglig uppväxt: besöken i badhuset med mamma, den liberala men samtidigt stränga pappan som inte låter henne cykla, hur hon aldrig blev duktig på att spela piano, vad flickorna pratar om i sovsalen på internatskolan, hur roligt det är att spela basket på matrasten, hur svindlande kärleksfullt det är med pojkar som skriver brev med arabiska dikter eller hur jobbigt det är att vara tjej och inte få vandra fritt runt i staden. Helt enkelt ett vardagligt medelklassliv med en väldigt odramatisk uppväxt. Som om inte det vore tunnt nog hakar hon upp sig på de mest triviala händelser och fortsätter älta dem sida upp och sida ner. Det är lika frustrerande att läsa den här boken som att sitta på en laggig 3g-uppkoppling. Segt som sirap. Det som på sätt och vis lyfter den är att hon då och då drar till med saker som är så bisarra att jag blir helt paff. Till exempel ett kapitel där hon beskriver hur det var att som bäbis behöva ligga i det rum där hennes föräldrar hade sex, och hur detta gett henne traumatiska minnen som återuppväcktes tjugo år senare när hon själv fick sitt första barn.

Det här är ärligt talat en bok som jag tvingat mig igenom bara för att kunna kryssa av en afrikansk författare på listan. Jag har nog aldrig någonsin tidigare tagit mig igenom en så fruktansvärt ointressant och långrandig bok, och jag vill inte rekommendera den till någon.

07 April 2011

Funderar över storslagen pixelart

Kanske den här broderade tavlan?


Behöver mixtra lite mer med både färg och form för att det ska bli bra nog, men något åt det här hållet tänker jag mig. Det lite mer överkomliga cirka 25 färger och 30 000 stygn:

05 April 2011

A long time ago, in a galaxy far, far away ...

För ett tag sedan började vi titta på Star Wars här hemma. Nu har vi hunnit igenom film I-IV där IV är den första som finns med på IMDB topp 100 och alltså är en del av min lista.

Trots att jag gärna betraktar mig själv som nörd är jag inte särskilt förtjust i den här serien. Jag älskar Sagan om Ringen och dess filmatiseringar, och tycker att det är fantastiskt roligt med allt namedroppande och obskyra referenser som manusförfattarna tagit in för att blidka fansen. De nya Star Wars-filmerna ger mig exakt samma känsla, med skillnaden att jag inte förstår något. Det är ett virrvarr av namn och avlägsna händelser och främmande planeter som får mig att känna mig oinsatt och förvirrad. Jag kan inte skilja på vad som är relevant för handlingen och inte. Jag ville ju bara se det personliga dramat, kärlekshistorien, lite snygga lasersvärd och hur Anakin blev Darth Vader. Men det drunknar i allt jidder.

Det kändes därför lite befriande att äntligen komma fram till den första första filmen, episod IV. Mer glättig matiné och ett inte fullt lika episkt porträtt av en galax långt långt borta. Tyvärr är handlingen ganska sunkig och följer fantasyns standardmall 1 A. Vanligtvis brukar jag tycka att i en sunkig film av det här slaget kan man åtminstone njuta av fantastiska klänningar och snirkliga håruppsättningar, men den här filmen når inte riktigt upp till ett hållbart ideal. Modet har inte åldrats med värdighet och 70-talet lyser igenom starkt. Luke Skywalker ser ut som en nonchalant tonårspojke som bara kommer ut från sitt rum för att länsa kylskåpet. Leia ser varken ut som en svindlande prinsessa eller en kaxig rebelledare, utan ser mest ut som någon slags kysk prästinna i nattlinne.

Nog är det en film som är fantastisk för sin tid, men jag kan inte riktigt säga att den här filmen är världens 14:e bästa film någonsin.