Om man inte är någon frekvent kyrkobesökare finns det egentligen två helger som är lite mer spännande än alla andra: julen och påsken. Julen omges av mysigt gulligull och glitter, även i kyrkan, med tindrande barnkörer och glada psalmer. Påsken känns lite tyngre, sådär ritualiskt och ödesmättat, trots att det slutar lika lyckligt varje år. Å andra sidan är båda tämligen traditionsbundna, så om man är ute efter att höra en intressant och nytänkande predikan bör man väl snarare välja den tråkigaste söndagen på året.
Men sagt och gjort begav jag mig till Linköpings Domkyrka för att delta i påsknattsmässan i lördags. Troligen bland det mest spännande man kan göra i Linköping en lördagnatt, och betydligt mycket mer givande än att sitta hemma och glo på TV. Det var första gången jag gick in i domkyrkan och när jag kom dit var det nedsläkt så när som på ett par nedtonade ljuskronor. Det var mycket folk och alla satt tysta i mörkret. Med undantag då för två damer på bänken bakom mig, som högljutt bubblade som om de fortfarande var kvar på den krog de verkade ha kommit ifrån. Efter lite onda ögon gick de ut igen redan innan mässan började.
Domkyrkan är betydligt pampigare än den nybyggda lilla Ängskyrkan i Tumba, och jag har aldrig tidigare hört en biskop predika. Ändå kändes det precis som vanligt. Prästen som varit med vid både dop och begravning i min familj, som konfirmerat mig och som är den röst jag mest förknippar med kyrkan, Martin Modéus, visade sig ha gått samma geografiska bana som jag själv och blivit biskop i Linköping. En fullkomlig överraskning för mig som är totalt oinsatt i kyrkans politik. Väldigt glädjande, han är en fantastiskt trevlig och inspirerande person.
Mässan var formell och stämningsfull med levande ljus, rökelse och formella processioner. Lite ovant och det får mig att uppfatta min egen kyrka som betydligt mer ung och folklig. Men väldigt trevligt, jag kommer nog tillbaka.
No comments:
Post a Comment