Trots att jag gärna betraktar mig själv som nörd är jag inte särskilt förtjust i den här serien. Jag älskar Sagan om Ringen och dess filmatiseringar, och tycker att det är fantastiskt roligt med allt namedroppande och obskyra referenser som manusförfattarna tagit in för att blidka fansen. De nya Star Wars-filmerna ger mig exakt samma känsla, med skillnaden att jag inte förstår något. Det är ett virrvarr av namn och avlägsna händelser och främmande planeter som får mig att känna mig oinsatt och förvirrad. Jag kan inte skilja på vad som är relevant för handlingen och inte. Jag ville ju bara se det personliga dramat, kärlekshistorien, lite snygga lasersvärd och hur Anakin blev Darth Vader. Men det drunknar i allt jidder.
Det kändes därför lite befriande att äntligen komma fram till den första första filmen, episod IV. Mer glättig matiné och ett inte fullt lika episkt porträtt av en galax långt långt borta. Tyvärr är handlingen ganska sunkig och följer fantasyns standardmall 1 A. Vanligtvis brukar jag tycka att i en sunkig film av det här slaget kan man åtminstone njuta av fantastiska klänningar och snirkliga håruppsättningar, men den här filmen når inte riktigt upp till ett hållbart ideal. Modet har inte åldrats med värdighet och 70-talet lyser igenom starkt. Luke Skywalker ser ut som en nonchalant tonårspojke som bara kommer ut från sitt rum för att länsa kylskåpet. Leia ser varken ut som en svindlande prinsessa eller en kaxig rebelledare, utan ser mest ut som någon slags kysk prästinna i nattlinne.
Nog är det en film som är fantastisk för sin tid, men jag kan inte riktigt säga att den här filmen är världens 14:e bästa film någonsin.
No comments:
Post a Comment