En revy om människan i tid och rum

I tisdags råkade jag ut för lite missöden i trafiken. En tågresa drog ut på tiden, mer och mer och mer, och blev en tur med Swebus. På plats i Stockholm klockan fem timmar senare än planerat var det på marginalen att jag hann fram i tid till insläppet för Aniara, som jag sett fram emot sedan i våras.

Som jag skrivit om tidigare är det här alltså en helt ny teateruppsättning baserad på Martinssons rymdepos med samma namn. Aniara finns att läsa i fulltext online, men i grova drag handlar berättelsen om rymdskeppet Aniara som slungas ut ur sin bana på väg till Mars. Skriven helt på vers behandlar boken den djupa förtröstan och hopplöshet som drabbar människorna ombord när de så sakteliga inser att resan blivit en ändlös resa bort från den kända världen och ut i tomheten.

Så gick det till när solsystemet stängde

sitt grindvalv av den renaste kristall

och skiljde rymdfartyget Aniaras folk

från solens alla sammanhang och löften.

Och överlämnade åt skräckstel rymd

förspred vi anropsordet Aniara

i glasklar ändlöshet men nådde intet.

Teateruppsättningen är nästintill ordagrant byggd på originalverket. Många av de 103 sångerna har givetvis prioriterats bort, medan andra fått större vikt, men orden är bekanta och lika fantastiskt högtravande. Härligt, för den som gillar sådant. Om man inte gillar tre timmar poetiskt dravel kan jag inte rekommendera den här pjäsen. Men för den som gillar Aniara, poesi, dödsdöma dystopiska rymdresor eller Helen Sjöholm vill jag varmt rekommendera ett besök.

Helen Sjöholm, mest känd som Kristina från Duvemåla, har varit den här föreställningens stora dragplåster. I Aniara spelar hon den blinda poetissan från Rind och det gör hon mycket väl. Jag väntade med spänning på hur de skulle hypea den här rollen för att leva upp till affischerna, men tro min förvåning när hon inte hade en enda replik de första 1,5 timmarna av föreställningen. Hon var med i nästan alla scener utan att säga ett ord, en statist. Men sedan fick hon göra ett sånt där helt episkt rysande sångnummer som hon är menad att göra, till skillnad från den i övrigt ganska glättiga och lättsamma musik som förekom i pjäsen.



Jag måste även nämna det helt strålande valet av kulisser. Vid första insläppet får publiken gå in scenvägen och klättra ner till parketten. På scenen finns stängsel, ställningar och stora videoskärmar där säkerhetsinformationen för Aniara läses upp som ett loopande mantra av en glättigt gestikulerande flygvärdinna. När dörrarna stängs korsar piloterna scenen med uniformer och kabinväskor, och snart därpå lyfter Aniara. Kulisserna vänds och på scenen finns nu en oerhört detaljerad kopia av det rum publiken befinner sig i. Aniaras innandöme är parkett och balkonger, publikingångar och kristallkronor, högtalare, blå väggar och tjocka draperier. Vackert och välgjort, involverande och en större tyngd åt ett skepp som förändras och faller sönder ju mer rymdåren går.