Ett obesvarat liv

Igår besökte vi återigen Stadsteatern för att se Rikard Wolff göra monolog som operasångerskan Maria Callas. Det här besöket var en lycklig slump. Jag satt och ögnade igenom aktuella pjäser i jakt på rolig julklapp och konstaterade att jag själv skulle vilja se Maria Callas. Dessvärre verkade det vara utsålt sånär som på en enda plats per spelning fram tills vi flyttar från Stockholm. Men så plötsligt hittar jag en föreställning, bara ett par dagar senare, som har 6 lediga platser på tredje raden! Ett fantastiskt kap så jag köpte allihopa.

Jag tycker att monologer för det mesta brukar vara fruktansvärt tråkiga så jag hade aldrig gått och sett den här föreställningen med någon annan skådespelare. Rikard Wolff är däremot en favorit inom både teater och musik så jag är väldigt glad över det här besöket.

Från en glänsande vit våning i Paris får vi höra Maria berätta om sitt liv, sin uppväxt, sin berömmelse och sina äktenskap. Det är en historia fylld av nostalgisk humor, men framförallt av sorg och ensamhet. Det är gripande hur hela berättelsen med alla dess karaktärer ramas in av att Maria är ensam kvar.  Kärleken är borta. Och kvar är hon med sin enorma garderob, sina smycken, sina skinande möbler och sitt tysta tjänstefolk.

Jag är alltid lika imponerad av Stadsteaterns scenarbete. Här får vi se en mycket stilistisk scenografi som bara minimalt förändras under pjäsens gång, men som livas upp av väldigt bra arbete med ljus, ljud och fläktar. Tyvärr är jag på det stora hela inte jätteimponerad av kalaset. Det är lite för stillsamt, långsamt och oengagerat för min smak. Jag har egentligen ingenting att anmärka på vad gäller skådespel eller manus, det här med monologer är nog bara inte min grej riktigt.

Jag kan varmt rekommendera föreställningen till alla er som gillar den här typen av teater. För er som inte gör det har Stadsteatern så otroligt mycket annat bra att erbjuda just nu.

Rikard Wolff i Maria Callas - obesvarat liv. Foto: Mats Bäcker.

Foto: Ewa-Marie Rundquist.