Dagens hjälte

På tåget hem räddade jag Hyrule igen. Spöade bossen, fick tillbaka prinsessan, återvände hem till den riktiga världen. The Legend of Zelda: Phantom Hourglass släpptes 2006 och var det första Zelda-spelet till Nintendo DS. Själv har jag inte haft en bärbar spelkonsol sedan Gameboy pocket blev utdaterad för en sisådär tio år sedan, men införskaffade nyligen en Nintendo 3DS. Det har även öppnat för ett mycket brett utbud av billiga och outforskade DS-spel.

Phantom Hourglass tar vid där Windwaker slutade, med Link och Tetra som lyckligt äventyrande pirater. Det är alltså inte något egentligt prinsessdrama, men självklart råkar Tetra i trubbel och Link blir tvungen att rädda både henne och den mystiska Ocean King genom att befria tempelandar och samla magiska metaller för att återskapa det mäktiga svärdet för att besegra ondskan en gång för alla. Jajaja, vi kan storyn vid det här laget, igenkänningsfaktorn är en stor del av charmen.

Några riktigt coola saker med spelet:
* Att äntligen kunna göra egna anteckningar på sina kartor! Detta används dessutom som spelmoment på många ställen på ett mycket snyggt sätt.
* Många klassiska Zelda-pryttlar som får nytt liv genom touchscreenstyrning, t.ex. möjlighet att rita upp boomerangens kastbana på skärmen.
* Att det inte går att styra Link på något annat sätt än genom touchskärmen. Bitvis lite irriterande men överlag funkar det mycket bra. Man kan dessutom bara ha ett equippat föremål åt gången, vilket funkar oväntat smidigt, och dessutom bidrar till att den ganska lilla skärmen inte blir så plottrig med knappar och prylar. Enda störningsmomentet är att spelet inte pausar när man byter föremål vilket kan bli lite meckigt i stridslägen.
* Jag blev helt såld vid ett fantastiskt överraskningsmoment där spelet diskret hintar om att jag ska ropa på en karaktär som gömt sig, och detta faktiskt innebär att jag måste ropa så att mikrofonen registerar det. Otroligt ballt för mig som i det läget inte hade upptäckt att det fanns en mikrofon ens. (Och ännu mer fantastiskt att det bara användes vid enstaka tillfälle och inte som återkommande moment i spelet, med undantag för att blåsa på lite vindsnurror.)
* Ballt att spela på dubbla skärmar, där den övre delen oftast visar karta och menyer, men ibland även används för att skapa en större sammanhängande bild:

Några mindre bra saker:
* Oengagerande transportsträckor. På något vis känns det fruktansvärt mycket tråkigare att glida runt i en segelbåt än att springa en heldag över Hyrule Field.
* Repetitiva spelmoment. En ganska ball del av spelet är att huvudtemplet ska spelas igen och igen för att hitta nya vägar, men andra återkommande events är inte en del av huvudstoryn och blir snabbt ganska irriterande. Till exempel den enerverande exflickvännen Jolene som gång på gång bordar ens skepp för att slåss mot Links kompanjon (enligt samma mönster varje gång).
* För mycket samlarprylar med för dålig in-game-förankring. Jag hann till exempel spela igenom hela main-storyn innan jag upptäckte vad alla wisdom/courage/power-gems var bra för, och dessa tillskrivs ett ganska stort skatt-värde redan från första stund.

Överlag skulle jag säga att det här är ett klassiskt Zeldaspel med stort underhållningsvärde och många roliga nyskapande moment som ger nytt liv till den som spelat alla tidigare delar i serien. Ett bra spel och ett hyfsat bra Zelda-spel, även om det inte kommer i närheten av Ocarina of Time.