Gräset sjunger

Det är med lite förvirring som jag avslutar Gräset sjunger, nobelpristagaren Doris Lessings debutroman från 1950. Fram till de sista tio sidorna är boken ett enkelt livsporträtt som i maklig takt skildrar det olyckliga paret Turners fattiga strävan på sin gård i Sydrhodesia. I boken får vi följa Mary, som går från att vara en frigjord och självständig kvinna till att foga sig efter sociala normer och ingå äktenskap med en fattig lantbrukare långt bort från det glamorösa stadslivet. Några inslag av kärlek eller romantik finns inte, hon var bara rädd för att bli ensam för alltid. Äktenskapet är dömt att misslyckas och det gör det, och misslyckas gör även de ständiga drömmarna om att göra vinst på gården och kunna skaffa ett behagligare liv någon annanstans.

Mitt i denna kaskad av hopplöshet och krossade drömmar behandlar boken framförallt teman som makt, rasmotsättningar, klassklyftor och social tabu. Jag föreställer mig att det är ett ganska välbeskrivande snitt av 1940-talets koloniala södra Afrika och ger boken all cred för den inblicken. Människosynen i boken gör det svårt att föreställa sig att den utspelar sig för knappt 70 år sedan.

(Och appropå de sista tio sidorna så blir det där någon slags obegripligt psykadeliskt sammanbrott som lämnar mig förvånad och förundrad över vad jag missade som föranledde dessa händelser, men det känns som en parantes i sammanhanget.)