Ny adress!

På väg ut i arbetslivet är det dags att bygga lite varumärke. Blogger har inte så attans bra stöd för underbloggar och jag har därför valt att slutligen gå över till Wordpress istället. Jag har därför flyttat hela 101-bloggen till en ny sida på nina.nu, dit jag inom kort även kommer att flytta andra blogginlägg och samlingssidor som jag håller på.

Uppdatera gärna eventuella RSS-bevakningar :)

Hemlis

Jag har köpt en hemlig present åt en vän. Det är en helt fantastiskt bra present som jag ska överlämna i smyg på något finurligt sätt. Tyvärr har jag inte så många vänner som inte använder internet, så jag vågar inte blogga om det :(

I väntan på december

Julsakerna har börjat poppa upp som ogräs i affärerna. Idag kunde jag inte hålla mig, utan har laddat upp med både julkort och en chokladkalender för att klara av kommande decemberpunkter. Passade dessutom på att köpa både en julljusstake och lite fina julgranskulor att hänga i fönstret, men mer julpynt än så kommer det nog inte att bli här hemma.

Dagens hjälte

På tåget hem räddade jag Hyrule igen. Spöade bossen, fick tillbaka prinsessan, återvände hem till den riktiga världen. The Legend of Zelda: Phantom Hourglass släpptes 2006 och var det första Zelda-spelet till Nintendo DS. Själv har jag inte haft en bärbar spelkonsol sedan Gameboy pocket blev utdaterad för en sisådär tio år sedan, men införskaffade nyligen en Nintendo 3DS. Det har även öppnat för ett mycket brett utbud av billiga och outforskade DS-spel.

Phantom Hourglass tar vid där Windwaker slutade, med Link och Tetra som lyckligt äventyrande pirater. Det är alltså inte något egentligt prinsessdrama, men självklart råkar Tetra i trubbel och Link blir tvungen att rädda både henne och den mystiska Ocean King genom att befria tempelandar och samla magiska metaller för att återskapa det mäktiga svärdet för att besegra ondskan en gång för alla. Jajaja, vi kan storyn vid det här laget, igenkänningsfaktorn är en stor del av charmen.

Några riktigt coola saker med spelet:
* Att äntligen kunna göra egna anteckningar på sina kartor! Detta används dessutom som spelmoment på många ställen på ett mycket snyggt sätt.
* Många klassiska Zelda-pryttlar som får nytt liv genom touchscreenstyrning, t.ex. möjlighet att rita upp boomerangens kastbana på skärmen.
* Att det inte går att styra Link på något annat sätt än genom touchskärmen. Bitvis lite irriterande men överlag funkar det mycket bra. Man kan dessutom bara ha ett equippat föremål åt gången, vilket funkar oväntat smidigt, och dessutom bidrar till att den ganska lilla skärmen inte blir så plottrig med knappar och prylar. Enda störningsmomentet är att spelet inte pausar när man byter föremål vilket kan bli lite meckigt i stridslägen.
* Jag blev helt såld vid ett fantastiskt överraskningsmoment där spelet diskret hintar om att jag ska ropa på en karaktär som gömt sig, och detta faktiskt innebär att jag måste ropa så att mikrofonen registerar det. Otroligt ballt för mig som i det läget inte hade upptäckt att det fanns en mikrofon ens. (Och ännu mer fantastiskt att det bara användes vid enstaka tillfälle och inte som återkommande moment i spelet, med undantag för att blåsa på lite vindsnurror.)
* Ballt att spela på dubbla skärmar, där den övre delen oftast visar karta och menyer, men ibland även används för att skapa en större sammanhängande bild:

Några mindre bra saker:
* Oengagerande transportsträckor. På något vis känns det fruktansvärt mycket tråkigare att glida runt i en segelbåt än att springa en heldag över Hyrule Field.
* Repetitiva spelmoment. En ganska ball del av spelet är att huvudtemplet ska spelas igen och igen för att hitta nya vägar, men andra återkommande events är inte en del av huvudstoryn och blir snabbt ganska irriterande. Till exempel den enerverande exflickvännen Jolene som gång på gång bordar ens skepp för att slåss mot Links kompanjon (enligt samma mönster varje gång).
* För mycket samlarprylar med för dålig in-game-förankring. Jag hann till exempel spela igenom hela main-storyn innan jag upptäckte vad alla wisdom/courage/power-gems var bra för, och dessa tillskrivs ett ganska stort skatt-värde redan från första stund.

Överlag skulle jag säga att det här är ett klassiskt Zeldaspel med stort underhållningsvärde och många roliga nyskapande moment som ger nytt liv till den som spelat alla tidigare delar i serien. Ett bra spel och ett hyfsat bra Zelda-spel, även om det inte kommer i närheten av Ocarina of Time.

Gräset sjunger

Det är med lite förvirring som jag avslutar Gräset sjunger, nobelpristagaren Doris Lessings debutroman från 1950. Fram till de sista tio sidorna är boken ett enkelt livsporträtt som i maklig takt skildrar det olyckliga paret Turners fattiga strävan på sin gård i Sydrhodesia. I boken får vi följa Mary, som går från att vara en frigjord och självständig kvinna till att foga sig efter sociala normer och ingå äktenskap med en fattig lantbrukare långt bort från det glamorösa stadslivet. Några inslag av kärlek eller romantik finns inte, hon var bara rädd för att bli ensam för alltid. Äktenskapet är dömt att misslyckas och det gör det, och misslyckas gör även de ständiga drömmarna om att göra vinst på gården och kunna skaffa ett behagligare liv någon annanstans.

Mitt i denna kaskad av hopplöshet och krossade drömmar behandlar boken framförallt teman som makt, rasmotsättningar, klassklyftor och social tabu. Jag föreställer mig att det är ett ganska välbeskrivande snitt av 1940-talets koloniala södra Afrika och ger boken all cred för den inblicken. Människosynen i boken gör det svårt att föreställa sig att den utspelar sig för knappt 70 år sedan.

(Och appropå de sista tio sidorna så blir det där någon slags obegripligt psykadeliskt sammanbrott som lämnar mig förvånad och förundrad över vad jag missade som föranledde dessa händelser, men det känns som en parantes i sammanhanget.)

Tour de Neigborhood

Det börjar bli kallt och mörkt ute. Snart kommer det dessutom att bli halt och slaskigt, inget cykelväder direkt. Jag tänkte därför ägna nästa lediga dag med fint väder åt att komma iväg på den här tremilsturen som står på listan. Det är ju inte någon ofantligt lång sträcka, men inget som händer till vardags eftersom det kräver att jag cyklar för skojs skull, det finns ingenting som jag behöver ta mig till som ligger på tre mils avstånd.

Jag satt och punktade ut lite sträckor på hitta.se för att få ett grepp om hur långt tre mil egentligen är i den här stan. Det var lite bekymmersamt eftersom jag gärna cyklar cykelväg och dessa fanns inte tydligt utmärkta på kartan. Jag googlade lite efter cykelvägskartor och fick jag en fantastisk positiv upplevelse i knät från kommunen. Någon har nämligen gjort sig besväret att sammanställa två stycken foldrar med rekommenderade cykelturer! Dessa är uppdelade efter olika teman och längder och innehåller både kartor, information om vägunderlaget och beskrivningar av sevärdheter på turen. Fantastiskt!

Veckans träningstips är förövrigt Fitocracy för dig som vill göra träning till ett spel.

Köttfri september

Det var en gång en Facebookgrupp som uppmanade till en köttfri september. Till det fanns en punkt på min lista som uppmuntrade mig att ha en köttfri månad. Att ha lite extra stöd och fler låtsasvegetarianer i min omgivning, i synnerhet på jobbet, underlättar och därav kändes det som ett lägligt tillfälle.

Jag är en slentrianköttätare som tycker att mat är roligt och att stekta grönsaker är ett mycket tråkigt enda menyval. Jag är dessutom allergisk mot ett antal grönsaker vilket ofta minimerar matutbudet ytterligare ett steg. Men jag är verkligen inte den som prompt ska äta kött vid varje måltid och när ett roligt vegetariskt alternativ finns brukar det allt som oftast vara förstahandsvalet. Det här var därför en av de lite lättare punkterna på listan.